• Maria M. Berglund

Vässa ditt manus, del 3 - Struktur och dramaturgisk kurva


I november 2019 höll jag ett scenframträdande på Värmlands Bokfestival med titeln "Vässa ditt manus - fem tips som ökar dina chanser att fånga förlagens och läsarnas intresse direkt".


Detta föredrag omvandlar jag nu till en serie om fem blogginlägg där jag delar med mig av de tipsen. Syftet är att peka på några saker jag i min yrkesroll ser att författare verkligen kan tjäna på att gå igenom innan de skickar in sitt manus.


Här hittar du de övriga tipsen jag publicerat i serien.



Det tredje tipset handlar om manusets ÖVERGRIPANDE KOMPOSITION.


Med detta avses en fungerande STRUKTUR och en effektiv DRAMATURGISK SPÄNNINGSKURVA.

(Bilden kommer från Unsplash)



Varför spelar struktur roll?

På ett grundläggande plan handlar struktur om att identifiera och få till en början, en mitt och ett slut i ett manus, vilka bygger på varandra proportionerligt, sammanhängande och engagerande. Det handlar om att göra texten läsarvänlig vad gäller sättet på vilket den är uppbyggd, och om att hitta en logisk organisation av innehållet så att allt presenteras i en ordning som för läsaren blir både begriplig och fångande.


Detta gäller för alla genrer, inte bara för romaner, även om detta blogginlägg till största delen diskuterar struktur i romanmanus. Också diktsamlingar och novellsamlingar tjänar i regel på att ha en genomtänkt disposition och på att det finns någon tydlig idé bakom att läsaren möter de olika dikterna eller novellerna i just den ordning de ligger i samlingen.


Det handlar om att ta med läsaren på en resa genom boken, där dispositionen och strukturen är skapad för att maximera läsarens upplevelse av texten!


Vilken struktur och vilken dramaturgisk resa som fungerar bäst avgörs från manus till manus utifrån bland annat faktorer som vilken genre det är, vad manuset handlar om / vad manuset ska berätta, manusets övergripande stilbild och vilken den tänkta idealläsaren är.




Två dramaturgiska modeller för romanmanus


De vanligaste dramaturgiska modellerna för strukturen i ett romanmanus baseras på en linjär komposition, där handlingen rör sig framåt från ett tydligt och infångande initialt anslag, via en presentation, en igångsättning och en upptrappning av handlingen med ett antal vändpunkter som inträffar längs vägen, fram till en höjdpunkt där konflikten förlöses strax innan berättelsen avslutas.


Detta är den grundläggande principen bakom två populära dramaturgiska modeller som är flitigt använda - dels den så kallade treaktsmodellen (också känd som den dramaturgiska valen) och dels den så kallade fyraktsmodellen.


Båda är skapade för att fungera som en mental bild för författare över hur handlingen i ett romanmanus kan struktureras så att händelserna i berättelsen presenteras på ett både fungerande begripligt och spänningshöjande sätt, där alla delarna början - mitten - slutet blir lagom långa i förhållande till varandra, bygger vidare på varandra och tar med läsaren på en genomtänkt och välorganiserad resa genom handlingen.







Den dramaturgiska valen, eller treaktmodellen, går i stora drag ut på att handlingen utspelas över tre ungefär lika stora faser eller akter. I den första tredjedelen fångas läsaren in och presenteras för karaktärerna och konflikten. Sedan inträffar något (stort eller smått, tydligt eller subtilt) som gör att konflikten trappas upp och/eller tar en ny vändning i den andra tredjedelen. Efter att upptrappningen har gestaltats i den andra tredjedelen kommer en ny händelse eller vändning som leder till en höjdpunkt där konflikten kan lösas upp i den sista tredjedelen. Därefter återstår att på de sista sidorna avrunda handlingen.









Fyraktsmodellen fungerar på samma sätt som den dramaturgiska valen, men här delas handlingen istället in i fyra ungefär lika stora akter eller faser, och man kan istället tänka att man har fyra fjärdedelar som handlingen portioneras ut över. Skillnaden mellan dessa två modeller är alltså huvudsakligen hur många avgörande vändpunkter handlingen innehåller på vägen fram mot konfliktupplösningen, om den innehåller två eller tre sådana.


Liknande linjära dramaturgiska modeller för att lägga upp en handling i en berättelse på ett infångande och engagerande sätt har funnits sedan antiken inom den västerländska litteraturen, och är också vanliga i dramatik/teater, film och serier. Som en följd av att modellerna är både populära och tacksamma att arbeta med, finns det massor av utmärkta handböcker på området för den författare som mer ingående vill lära sig om olika linjära dramaturgiska modeller. Den handbok som har gett mig personligen mest har varit "Story Engineering" av Larry Brooks som jag varmt kan rekommendera för den som vill fördjupa sig.




Exempel på andra strukturmodeller

Att de linjära modellerna ovan är effektiva, populära och vanliga, betyder dock givetvis inte att de är de enda strukturmodellerna som finns eller att de passar alla typer av berättelser. Några exempel på andra strukturmodeller som finns är:


- parallellhandling, där handlingen består av två eller fler olika trådar som löper sida vid sida genom romanen och ibland vävs ihop någonstans längs vägen; varje tråd ska då gärna ha en egen dramaturgisk kurva


- cirkelkomposition, där handlingen går runt i en loop och i slutet kommer tillbaka till startpunkten igen


- söndersprängd eller fragmentarisk struktur, där handlingen presenteras som pusselbitar i mer eller mindre ickekronologisk oordning och läsaren själv måste lägga ihop hur allt hänger samman; här består höjdpunkten mot slutet då ofta av att någon pusselbit presenteras som får annat att falla på plats


- tematisk komposition, där delarna ordnas utifrån att de handlar om ämnen som kan grupperas och avhandlas ett ämne i taget


- symbolkomposition, där kompositionen symboliskt representerar något element ur berättelsen (återfinns företrädesvis i mer "höglitterära" verk eftersom formen kan kräva ganska mycket av läsaren, för att ge ett exempel Virgina Woolfs roman "Mot fyren" vars komposition kan ses som en symbolisk fyrblinkning där allt under en kort stund finns i bleysning och sedan under en lång tid ligger i dunkel och därefter en kort stund igen framträder i ljuset)


- kombinationer av flera strukturmodeller, exempelvis symbolisk cirkelkomposition eller symbolisk söndersprängd struktur (vilket återfinns i bland annat Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot" respektive i Kurt Vonneguts roman "Slakthus 5" om brandbombningen av Dresden under andra världskriget)


- med flera modeller


Här handlar det, som nämndes ovan, om vilken struktur som bäst kan passa för den handling som ska berättas, för den genre det är, för den övergripande stilbild manuset har och för den tänkta idealläsaren. En väldigt snårig eller originell kompositionsmodell är kanske exempelvis inte att föredra inom många populärlitterära genrer, eftersom de läsarna i regel inte är ute efter en roman som kräver avancerad litterär tolkning vad gäller bokens form. Tvärtom kanske man som författare riskerar att förlora läsarens intresse om boken infriar helt fel förväntningar.




Motstånd mot att jobba med dramaturgi och struktur?


Ibland ser jag i olika sammanhang författare som uttrycker att "jag vill inte styras av någon dramaturgisk modell i mitt skrivande, jag vill berätta fritt" eller "jag förstår inte varför alla måste följa samma recept, var finns då utrymmet för kreativitet och för att låta berättelsen överraska och hitta sin egen väg". Sådant motstånd mot att jobba med dramaturgi och struktur har jag stött på, liksom att man kanske inte förstår modellerna eller tycker att de är svåra att veta hur de ska tillämpas.


Här skulle jag säga att hur viktigt det är att tänka på struktur och dramaturgi beror dels på vilket ens mål är som författare och dels på hur man föredrar att arbeta med sin skrivprocess.


Skriver man inte för att bli publicerad i första hand, utan bara för sin egen skull, är struktur och dramaturgi kanske inte nödvändigt att tänka på om man inte är intresserad av det eller om man känner att det hämmar ens skrivande.


Skriver man däremot för att man vill att manuset ska bli utgivet behöver man förr eller senare tänka på den resa man ska ta med läsaren på genom berättelsen, och det är som sagt om detta dramaturgi egentligen handlar. Om man föredrar att tänka på detta tidigt i skrivprocessen genom att planera berättelsen utifrån exempelvis ett synposis innan man börjar skriva, eller om man föredrar att först skriva fram handlingen och se vart den tar en och därefter jobba med att flytta, stryka, ändra och fylla på för att skapa en bra dramaturgisk kurva, det kan vara individuellt och båda vägarna kan fungera. Det som sällan blir att fungera ur ett läsarperspektiv är när författaren enbart har låtit berättelsen dra iväg utan styrning och inte har jobbat med dramatgurin under någon del av arbetet över huvud taget.


Modellerna är, om man kan bli vän med dem, ett hjälpmedel för att undvika vanliga fallgropar som för utdragen eller för abrupt början, långa sega transportsträckor utan syfte, för förutsägbar handlingsutveckling, men också för tvära kast som inte har planterats ordentligt, samt att slutet blir antiklimaktiskt på något sätt.


Modellerna är kort sagt till för att hjälpa författaren att konstruera en upplevelseresa för läsaren där denne både ska kunna och vilja följa med hela vägen genom boken. Författarens kreativa frihet består i att bestämma vilka händelser de olika berättelseelementen (anslaget, vändpunkterna, höjdpunkten, osv) ska fyllas med!


Planerar man att skicka sitt manus till förlag skulle jag som lektör säga att en fungerande struktur och dramatrugi är nödvändigt om manuset ska ha en chans att bli rekommenderat för utgivning.



Kontakt

e-post:

maria@litteraturbyran.se

​​

telefon:

070 478 68 04

sociala medier:

  • Facebook - White Circle
  • White Instagram Icon

© 2020 Maria M. Berglund