I november höll jag ett scenframträdande på Värmlands Bokfestival med titeln "Vässa ditt manus - fem tips som ökar dina chanser att fånga förlagens och läsarnas intresse direkt".
Detta föredrag omvandlar jag nu till en serie om fem blogginlägg där jag delar med mig av de tipsen. Syftet är att peka på några saker jag i min yrkesroll ser att författare verkligen kan tjäna på att gå igenom innan de skickar in sitt manus.
Här hittar du de övriga tipsen jag publicerat i serien.
Det andra tipset handlar om vikten av ETT STARKT FÖRSTA KAPITEL, och vad som kännetecknar ett sådant.
(Bilden kommer från Unsplash)
Syftet med det första kapitlet
På de första omkring 10-15 sidorna av ett romanmanus har man som författare några olika ”uppgifter” framför sig som man gärna vill uppnå med det första anslaget. Bland annat handlar det om att:
- ge läsaren en första känsla för romanens genre, stil, ton och språkbild
- låta läsaren möta någon eller några av karaktärerna för första gången (vanligtvis händer detta på de första sidorna i alla fall)
- ge en indikation om vad manusets centrala konflikt kommer att kretsa kring
- få läsaren sugen på att fortsätta med boken genom att fånga läsaren på kroken på något sätt (det kan vara lite olika för olika genrer vad det kan handla om som uppnår detta)
- göra de förläggare man skickar manuset till benägna att inte omedelbart lägga manuset i den hög som kommer att få en standardrefusering, utan övertyga genom kvaliteten i kapitlet att manuset är värt att läsas i sin helhet, så att man får en chans att verkligen visa vad hela manuset går för
Det första kapitlet har således flera mycket viktiga syften att uppfylla och det är därför detta kapitel är av särskild vikt och därmed också är värt att lägga ner en del arbete på.
Olika sätt att börja på
Det finns givetvis oändligt många olika sätt som det första kapitlet i en roman kan starta på. Men generellt kan de flesta avstamp kategoriseras inom någon av följande typer:
- In medias res, det första kapitlet börjar mitt i en händelse
- Ab ovo, det första kapitlet börjar mer överblickande med en betraktelse, en reflektion, en miljö eller en inzoomning
- Prolog eller framåtblick, det första kapitlet börjar med att ge en glimt av något som ska komma att hända längre fram i storyn (alternativt att prologen består i en tillbakablick till något som har hänt långt tidigare och som ska visa sig utgöra en viktig pusselbit)
Om dessa tre typer kan generellt sägas att en början in medias res ofta upplevs av läsaren som mer fartfylld och som potentiellt mer direkt engagerande i handlingen och/eller i karaktärerna. En början ab ovo kan då omvänt upplevas av läsaren som mer långsam och återhållen. Detta är naturligtvis bara en allmän utsaga, och beror från fall till fall sedan förstås på vad den inledande händelsen eller betraktelsen exakt består i.
Här kan det vara värt att som författare fundera över vilken typ av början som passar bäst för den genre och stilbild romanen ska ha. Kanske fungerar en början där läsaren ramlar rakt in i händelserna jättebra i en spänningsroman, medan en mer stillsam betraktelse eller reflektion kan vara precis det rätta anslaget för en långsamt berättad litterär roman, exempelvis.
När det gäller att börja med en prolog vill jag möjligen höja ett varningens finger för att det under senare årtionden har gått en viss inflation i användandet av detta grepp, varför greppet har tappat det mesta av den innovativa känsla det hade när det först började förekomma i filmer och romaner. Huruvida greppet därmed bör undvikas eller inte råder det nog delade meningar om, men det kan vara idé att som författare fråga sig om prologen tjänar ett tydligt syfte och om den utgör den enda tänkbara början för berättelsen. Så att man inte slentrianmässigt startar med en prolog bara därför att man har sett att många andra författare gör det, för det finns en risk att greppet börjar bli lite överanvänt och att det därför kan uppfattas som en smula utnött eller klichéartat. (Om prologen är välmotiverad och utgör det enda logiska avstampet för romanen kan jag dock inte se någon anledning att låta bli att använda greppet bara för sakens skull.)
Att fånga läsaren
Inom akademisk läsforskningsteori - något jag ibland undervisade om under mina år som universitetslärare i litteraturvetenskap - finns det i en av standardteorierna som används för närvarande en ofta refererad bild som jag vill återge här, därför att jag tror att den kan vara till hjälp även för författare att ha för sitt inre. Den illustrerar vad det innebär att börja läsa en text och liknar då läsaren vid en person som står utanför ett rum, i begrepp att ta det första klivet över tröskeln och försöka börja orientera sig var någonstans den har kommit. Författarens uppgift kan då sägas vara att hjälpa läsaren över, in genom dörren, och bjuda läsaren att stanna kvar.
Som jag antydde ovan, kan det vara lite olika beroende på romanens genre vad det är som har bäst chans att fånga läsaren och få den att vilja fortsätta att vistas i detta textens rum. I vissa genrer kan det vara en spännande initial händelse eller ett tydligt frågetecken som väcks. I andra genrer kan det vara ett möte med en intressant karaktär eller en antydan om att något ska komma att hända längre fram. Det kan vara en särskild miljö eller en stämning i texten. Det kan vara att läsaren redan i första kapitlet får gapskatta. I ytterligare andra genrer kan det vara en unik språkbild som suger in läsaren.
Vidare kan det vara olika utifrån vilken idealläsare det är man föreställer sig för romanen, hur hög tröskeln kan vara som läsaren måste ta sig över för att komma in i texten. Olika idealläsare har olika hög tolerans för ett motstånd i början, och om man hamnar fel där i förhållande till sin idealläsare riskerar man att läsaren tappar tålamodet, och därmed förmodligen också intresset, och slutar att läsa.
Här handlar det som författare om att vara medveten om sin genre och vilket spelutrymme just den genren medger. En spänningsroman behöver i regel komma igång mycket snabbare än en litterär roman, exempelvis. Detta eftersom den senare genrens idealläsare förmodligen är mer vana vid att behöva läsa en bit innan konturerna av rummets form och möblering börjar att framträda i tolkningsdjupets skumrask.
Överlasta inte det första kapitlet
Ett avslutande allmänt råd jag vill skicka med när det gäller det första kapitlet är att läsaren inte behöver veta allt om karaktärerna eller om platsen där romanen utspelas på en gång! Det är bättre att fylla på med bakgrundsinformation längre fram, efter hand som den behövs, i inflikade tillbakablickar, än att använda de första viktiga sidorna i manuset till att i detalj redogöra för karaktärernas hela levnadshistoria. I det första kapitlet behövs bara så mycket information att läsaren klarar att hänga med i texten!
Inte heller behöver läsaren möta hela romanens karaktärsgalleri på en enda gång på några få sidor i början. Då finns risken att läsaren kommer att få svårt att minnas alla som rabblas upp.
Att i det första kapitlet servera läsaren en eller ett par noga utvalda godbitar väcker generellt aptiten att läsa vidare på ett mycket mer effektivt sätt!
För fler tips om det första kapitlet rekommenderar jag exempelvis Tidningens Skrivas utmärkta artikel i nummer 3:2014.